Ut med dig!
Alltså på riktigt. Jag vill inte ha kvar lillebror i min kropp. Jag ORKAR inte. Gränsen är nådd.
Jag vill kunna storstäda mitt hem utan att stånka och stöna för att varenda jävla rörelse gör ont, jag vill kunna andas ordentligt, kunna ta en långpromenad, kunna träna, få tillbaka min syn, sluta vara så ljudkänslig, få bukt på mina hormoner och känslostormar. Jag vill fan bara ha min kropp för mig själv.
Det är oerhört frustrerande att vara så himla trött och ha ont överallt och samtidigt ha ett barn som antagligen har adhd. Adhd med utåtagerande beteende. Han är så underbar på så många möjliga vis men lika krävande är han också. Det är svårt att klara av i vanliga fall och ännu svårare när jag själv mår apa både fysiskt och psykiskt.
Han är verkligen ingen lagom människa på något vis. Han har extra av allt. Han är helt underbar, känslig, kärleksfull, snäll, rolig osv osv. Men det är samma med "de sämre" sidorna också. Och vad han än känner och gör så är det 100 ggr mer än andra.
Nej. Nu vill jag fan inte mer. Jag vill ha ut barnet så att jag åtminstone kan röra mig ordentligt. Att det blir sömnlösa nätter sen är jag väl medveten om, men det är det ju nu också. Kan ju inte ens vända på mig utan att vakna, lägg sen till andningsuppehåll som gör att jag vaknar i panik och ett par kisspauser på det. Så fruktansvärt jävla okul att vara gravid. Jag avundas de som älskar att vara gravida. Själv hatar jag det!!!