Jag känner att jag måste skriva. Skriva för att jag själv haft så svårt att hitta någon information.
Hur började min resa mot att få hjälp med mitt framfall?
Egentligen började mina underlivsbesvär redan efter min första förlossning, som du kan läsa om i bloggen under förlossningsberättelser eller något liknande.
Efter varje samlag sprack jag upp och började blöda vilket i sin tur orsakade brännande smärta och också tårar, varje gång. Jag sökte hjälp, många gånger. Fick tillslut komma till hud och göra en biopsi men det visade såklart ingenting. Nu i efterhand förstår jag ju att det var en förlossningsskada av något slag. Men då fick jag höra att det inte fanns något att göra.
Problemet försvann tack och lov efter min andra förlossning, som du också kan läsa om i bloggen. Men ett nytt problem började. Jag började få hålla emot i mellangården för att kunna bajsa. Inte alltid, men ofta. Fick också svårt att göra breda knäböj då det kändes som luft kom in i slidan. Utöver detta har jag haft problem med att bitar av tampong fastnar kvar i slidan och börjar stinka och jag fått ta mig till en gynekolog som fått ta ut resterna. När jag sagt att detta problem uppkommit efter att jag fått barn har jag fått höra tex "det är bara slumpen att det börjat nu". När jag frågat om jag har någon stor ärrvävnad i slidan som orsakar att tampong fastnar har jag fått svaret "det är klart du inte ser ut som innan du fick barn men nehejdu inget fel här" och "vissa saker får man stå ut med när man fått barn".
Första gången jag på riktigt kände av mitt framfall var ca 6 månader efter jag fått Amadeus. Jag var på mitt dåvarande jobb och skulle bajsa. Men det gick inte. Ju mer jag försökte desto mer spände det i mellangården och slidan. Tillslut kände jag med handen i slidmynningen och känner hur något buktar ut. Får panik och trycker tillbaka det. Även efter detta hade jag ett fortsatt tryck neråt. Blev så rädd så jag började gråta och gick hem. Fick träffa en gynekolog ganska snart efter som sa att allt såg så bra ut!
När jag sen blev gravid med min nummer 3 så ville jag träffa en läkare. Jag var livrädd för ytterligare en förlossning och hur mitt underliv skulle reagera på det. Fick träffa en allmänläkare. Hon bekräftade att min slidvägg var lite tunn men att det lika gärna alltid kan ha sett ut så. Trots att jag berättade om mina besvär så sa hon att ingenting var fel. Snarare berömde hon hur fin jag var där nere och att man aldrig kunde tro att jag både blivit klippt och sedan också nästan spruckit hela vägen från fiffi till röv. Och oj vad stark jag var!
Ja det var ju en superboost för en hormonfylld livrädd gravid kvinna. Jag började tveka på att jag någonsin haft problem. Men de fortsatte under graviditeten, ännu oftare fick jag hålla emot pga förstoppning. Och om jag inte kunde bajsa fick jag en spänd känsla i mellangården.
William föddes. Han flög ut på 1 krystvärk hela han. Inte jättebra när jag redan hade problem med rectocele. Men allt såg bra ut. Behövde bara sy 3 inre och 3 yttre stygn tror jag. Jag var verkligen bra på att föda barn! En unge som kommit i säte, en 4.5 kg klump som kom fort och sen den tredje som kom som superman flygandes hela han på en värk. De är fint att de berömmer en nyförlöst kvinna men alltså... Jag gick ju sönder utan att de såg det?
Problemen med att hålla emot har hållt i sig. Och jag har haft svårt att helt tömma tarmen. Svårt att torka helt rent också. Samma sak med breda knäböj/sidoutfall som innan att det kommer in luft. Och så har jag både sett och känt mig väldigt öppen. Utöver detta en liten bula som tittat ut ur mynningen när jag står på huk.
Jag har vart på efterkontroller, cellprov och andra gynegologiska undersökningar utan att någon sagt något. Eller ja på cellprovet sa sköterskan "har du vart på efterkontroll?". Japp svarade jag och sen var det inget mer.
Tillslut fick jag iaf träffa en läkare som lyssnade och trodde på mig. Hon var ganska snäsig och otrevlig men hon lyssnade. Jag blev trots kast bemötande så tacksam att jag började gråta där och då. Äntligen förstod någon inom vården mitt problem och förstod att det gav en sämre livskvalité. Det var en ganska snabb undersökning men hon gjorde på ett annat sätt... Hon tryckte på något vis mot väggen och frågade hur det kändes. Och just där var väggen så trasig att det kändes som jag skulle bajsa på mig. Och hon bekräftade att en slemhinna tittar ut då mynningen är så öppen.
Nu sitter jag här. Nyopererad. Mår fortfarande väldigt dåligt. Är trött och Sliten. Har svårt med tarmtömning. Vet inte om det beror på alla mediciner. 2 olika antibiotika, alvedon, diclofenac och niferex. Fick en komplikation efter operationen så fick sövas ner igen och tömma på blod som samlats under stygnen. Så tror inte man får såhär mycket mediciner annars.
Järntabletter har aldrig vart bra för min mage. Jag ska egentligen ta 2 tabletter om dagen på grund av blodbrist men jag har bara tagit 1 om dagen. Måste minska ytterligare nu för min mage är helt knas. 1 varannan dag. Måste ringa kvinnokliniken på måndag och kolla också om min tyngddkänsla är normal efter op. Och känslan när jag bajsar. Är rädd att något kanske är fel. Eller så är jag bara svullen. Och det är svårt att ta det lugnt hemma. Men så fort jag gör något blir jag helt slut och får tyngdkänsla... Och det spänner.
Jag längtar till 4 veckor har gått. När jag mår bättre och förhoppningsvis kan känna att operationen gjort mina besvär bättre.
Kommentarer:
Kommentera här:
Vilken tuff resa du måste ha haft! Men vad fint att du delar med dig av dina upplevelser och din erfarenhet🌸. Ingen är ju ensam, du är inte ensam.