Jämställt föräldraskap?

Det är så jävla lätt för män att tro att de lever i ett jämnställt förhållande (tvåkönade förhållanden). Ja, många kvinnor tror nog också det. Och i de förhållanden som någon vågar prata om det så är det kvinnan som upplever att det inte är jämnställt.  Hur i helvete kan det vara jämnställt om mannens sömn är viktigare än kvinnans? Hur i helvete kan det vara jämnställt när mannens egentid prioriteras högre än kvinnans? Hur i helvete kan det vara jämnställt när kvinnans smärtor underprioriretas?  Hur i helvete är det mer ok för män att råka säga dumma saker i ren frustration?  Hur i helvete kommer det sig att iaf i mitt förhållande så är det hittills i 99% av fallen jag som diskar nappflaskor och klär mitt yngsta barn? Är jag bättre på det eller? Hur kommer det sig att jag måste be om det om det ska bli gjort? Ja samma med matning. Är det kanske svårt att komma ihåg att bebisen ska ha ersättning efter varje amning? Och hur kommer det sig att jag är den som säger "nu börjar blöjorna/ersättningen/kisskydden ta slut" varje gång. Hur kommer det sig att jag är den som suger ut snor från vårt barns näsa? Hur kommer det sig att jag är den som vet skillnaden på minifomdroppar och magdroppar och hur många droppar av vardera som ska ges? Hur kommer det sig att jag vet vart allt i skötväskan ligger eller när vi har bokade bvc besök? Hur kommer det sig att jag har köpt i princip alla kläder/leksaker/möbler till våra barn? Hur kommer det sig att det är jag som får sitta och äta min mat samtidigt som jag matar bebisen med flaska? Hur kommer det sig att jag överhuvudtaget ens måste be om hjälp och när jag gör det så känner jag mig taskig? Typ "kan du hämta en blöja?" Då känns det som att jag kör med min man. Hur kommer det sig att det är såhär? Jag har burit mitt barn i 9 månader med allt vad det innebär, jag har genomgått 3 förlossningar med all den smärta som det innebär (jävligt coolt!), jag har gjort detta tre gånger trots att underlivet inte någonsin blir exakt som det en gång varit. Hur kommer det sig trots detta att jag får dåligt samvete om jag behöver hjälp? Nej men det är klart det är synd om mannen! Klart han ska få sova när bebis väl har kommit precis som han fick under graviditeten! Jag är glad och stolt över att vara kvinna! Kvinnor är så jävla coola, starka och häftiga!💪👊

William 6 veckor

Imorgon blir älskade William redan 6 veckor 😍 Tiden går verkligen för fort! Det känns fortfarande helt ljuvligt med en bebis! Jag är verkligen SÅ glad att vi gör detta igen. Känns helt sjukt att vi hade bestämt oss för bara två?! Han gör ju vår familj komplett 💖 
 
William har visat sig vara mjölkproteinallergisk precis som Nova-Lee och Amadeus var som små. William är än mer känslig än de andra två var. Han reagerar till och med på Altheran (ersättning) som brukar funka på de flesta. Vi har nu istället Neocate (stavas?). Han var full med nässelutslag när han fick Altheran men nu är de i princip borta. Vi smörjer honom med Mildison också. 
 
William är precis inne i en utvecklingsfas.  Han har börjat jollrar massor och är mycket mer med. Han älskar när vi pratar med honom och svarar med leenden och att jollra. Så jäkla mysigt!! 
 
Amningen ska jag snart sluta med. Det tar emot lite men ska samtidigt bli skönt. Jag njuter av att ha honom nära men han blir inte mätt på bara min mjölk. Jag ska dessutom börja jobba 2 dagar/veckan from slutet av april så känns bättre att sluta amma till dess. Är dessutom så bökigt och stressande att undvika mjölkprotein. Men tur det finns så bra och goda alternativ! Längtar dock efter att få trycka marabou 😅
 
 
 
 
 
Jag är så tacksam och stolt över att vara din mamma! 💖 💖 💖  lilla William Valentin! 
 
 

Kaos är det nya 3 barnslivet

Alltså herregud vad jag är sliten och totalt förstörd efter den senaste veckan. Krister jobbade 7-21.30 förra helgen och sen 14-21.30 hela veckan. Ingen bil för mig eftersom Krister behövde den. Att försöka underhålla, servera/laga mat, natta, duscha, trösta, avbryta slagsmål och bråk, hämta från förskola/skola osv osv själv i 7 dagar har gjort mig till ett vrak denna helg. Att William dessutom har magknip i princip hela tiden gör det inte lättare. Jag räcker inte till. Och det här med att "mina behov är lika viktiga som alla andras behov" är totalt omöjligt. Jag får nöja mig med om jag kan få bajsa med bara ett barn skrikande eller tjatande. Det är liksom lyx. 
Det är helt underbart med barn men precis lika jobbigt emellanåt. Idag efter en jobbig natt med William där han var vaken pga magknip i flera h brast det totalt. Jag har skrikit och gråtit och känt mig totalt värdelös som mamma, som människa. 
Krister har nu tagit med sig hela högen med barn ut så att jag ska få vara själv. Precis vad jag önskade. Men nu har jag ändå dåligt samvete... tänk om William blir hungrig. Då måste han hoppa över en amning och bara få ersättning (som att han bryr sig om det?).. tänk om krister gör "fel" med ersättningen (Hahaha han ringde precis och frågade till hur mycket vatten jag hade doserat ersättningen) osv osv.
 
Ja fy fan. Idag är jag ingen kul människa.
Jag ska försöka sova nu... men det kommer väl inte gå. Har både ett 5 års kalas och ett dop att planera så det snurrar i huvudet. Och det här jävla dåliga samvetet äter ju fan upp mig. Känner total stress i kroppen.  Men fan.. nu får jag ge mig. Livet är iaf lite enklare och roligare nu än när jag var gravid.