Förlossningsberättelse 2

Jag vet att det är många av er som är spända på att få läsa en förlossningsberättelse. Den här förlossningen var en helt annan om man jämför med min tidigare upplevelse. Vill du läsa om den också så kan du klicka här.


Sista bilden på magen togs i vecka 39+5. 2 dagar innan lillen kom.


Som ni alla vet så började min slempropp att lossna väldigt tidigt i graviditeten men den senaste veckan hade det verkligen kommit varje dag, mer eller mindre. Den 14 Maj var inget undantag. Då lossnade en ganska stor del av den blandad med små strimmor av blod. Eftersom jag så gärna ville få igång förlossningen så gick jag på vattengympa på eftermiddagen. Detta resulterade i många sammandragningar som inte gjorde direkt ont men var tryckande. Vi tänkte att det kanske var något på G så vi lämnade prins G hos min bror och mamma fick komma över och sova här. Bara ifall att liksom. Vi ville inte börja släpa med oss Nova-Lee någonstans mitt i natten om så skulle vara fallet. Men icke. Sammandragningarna försvann helt och hållet. Ingenting kände jag på natten..

Den 15 Maj kom. Dagen då lillebror var beräknad. Jag var arg som ett bi. Varför hade kroppen lurat mig att det kanske var på G? Inga som helst känningar hade jag nu. Lite mer slempropp som nu var svagt rosafärgad, men inget mer. Jag tog mig ut på en 45 minuters promenad i ganska rask takt. Och jag var så ARG!! Jag grät som fan och traskade på. Folk ringde på luren men jag vägrade svara. Ville bara vara lämnad i fred.
När jag kom hem hade jag lugnat ner mig något. Mamma hade gått hem. Nova-Lee åt lite lunch och sen la vi oss alla för att sova middag. Krister tog på magen och vi undrade verkligen när lillebror äntligen skulle komma ut. Längtan var enorm! Båda var så besvikna över att inget hände. Efter att ha sovit i ca 40 minuter vaknar jag av något som känns som en väääldigt hård spark i rumpan på mig och skriker "aaaj!" och i samband med det känner jag hur det rinner till i trosan ;) Jag fattade på en gång att det var vattnet som börjat sippra så jag sprang ner på toaletten och satte på en binda. Återigen var vattnet lite grynigt av fosterfett. I samband med att vattnet gick kom första värken. Intensiv redan då. Brännande känsla i rygg och mensmage samtidigt som det tryckte på i rumpan. Jag väckte Krister och sa som det var, att vattnet gått & att jag nu hade värkar som var så pass starka att jag nog var tvungen att ringa förlossningen. Redan nu sa jag att "jag tror det här kommer gå väldigt fort". Sagt och gjort. Jag ringde och fick rådet att fixa med barnvakt på en gång eftersom andra förlossningen kan gå så fort, sen fick vi komma in när vi kände att vi behövde, men senast samma kväll eftersom vattnet gått. Jag hann inte mer än att lägga på luren innan värkarna blev så intensiva, starka och tryckande att jag inte kunde fokusera på att klocka dem för att se hur regelbunda de var. Jag hann med att klocka 4-5 värkar som höll i sig ca 50-60 sekunder och kom var 3-4:e minut innan det började göra så djävulskt ont att jag ville dö. Krister hade redan ringt sin mamma som var på G, men han var tvungen att ringa och skynda på henne då mina värkar verkligen inte var att leka med. Jag började ana krystkänslor och var livrädd. Tänk om vi inte skulle hinna? Jag grät av panik. Vi var helt enkelt tvugna att åka in nu!!! Precis i rättan tid kliver Kristers mamma in genom dörren. Tur att jag hade förberett med ett schema för Nova-Lee, samt mat & allt innan allt satte igång. Väskorna var packade för förlossningen också så det var bara att dra. Jag kunde inte ens få på mig skorna pga smärta så jag gick till bilen utan. Krystkänslorna blev bara starkare och starkare i bilen. Krister fick köra om bilar och på ett ställe även köra mot rött (inga bilar i närheten) då jag var panikslagen. Ungefär halvvägs till sjukhuset (en resa på kanske 10-15 minuter i "vanligt" tempo) säger jag till honom att "nej, nu kan jag fan inte hålla emot längre, jag måste få krysta" varav stackaren svarar  något i stil med "snälla, försök att hålla emot, vi är snart framme". Väl framme vid förlossningen hoppar jag ur bilen och "springer" in medan Krister parkerar bilen vid akutmottagningen. Jag kommer inte längre än innanför ytterdörren innan jag verkligen känner att nej, nu föder jag fan barn. I panik börjar jag banka på ambulansintagets dörr och gapar "snälla, ni måste hjälpa mig, annars kommer jag föda barn precis här & nu!!!" Ambulanspersonalen slänger upp mig på en brits och kör upp mig till förlossningen i snabb fart. Jag minns att jag blir så förbannad på rösten i hissen som säger "våning bla bla" så jag gapar "men hållkäften hissjävel!", haha.
Uppe på förslossningen körs jag rakt in i ett rum och även denna gång var det rätt mycket personal som sprang med in. Hur många vet jag inte och inte heller vet jag varför så många skulle med. Nu hade det i alla fall gått så långt att jag kände av kramp i ryggen och hela nedre ryggen liksom skakade. Väl inne i rummet "släpper jag taget" och låter kroppen göra sitt (typ här kommer Krister inspringandes också). Innan personal ens har fått av mig mina byxor och jag fått komma till förlossningssängen så är jag helt säker på att det kom lite bajs när jag började krysta, haha. Den här gången skämdes jag över det och bad om ursäkt typ 40 gånger. Iaf så var det ju inget snack om att jag var helt öppen och redo för att föda ut barnet så det var bara att fortsätta i samma veva. Krysta krysta!
Under den här förlossningen upplevde jag krystandet som mer befriande även om jag ändå kände lite panik eftersom det gick så in i gatan fort. I varje värkpaus längtade jag efter nästa värk så att jag skulle få trycka ut eldklotet. Känslan av att ha ett huvud fastsittande i muttan är inte att leka med. Det svider bränner och drar så inåt helvete. Dödslängtan nästan.
Krister var helt underbar och började badda mig med kallvatten och samtidigt blåsa på mig så att jag skulle hålla mig sval... jag uppskattade det till tusen! Att jag dessutom slapp be om det gjorde det ännu bättre. Han känner mig så väl <3 Törsten jag kände under den här tiden är obeskrivlig. I de korta värkpauserna hjälpte Krister mig att få i mig vatten och det har aldrig smakat godare!! Han spelade även in förlossningen på mobilen. Filmkameran hann han inte ta fram, inte heller vanliga kameran! En lång del av den korta förlossningen på typ 15 minuter är helt svart bara eftersom älsk la ifrån sig mobilen för att hjälpa mig. Men vi har på film när killen kommer ut och när pappa klipper navelsträngen osv! <3 Dåligt med bilder med andra ord.
Tillbaka till krystandet... det kändes som att jag behärskade krystningarna bättre den här gången och det säger även älsk. Han säger att han är så imponerad av mig och mitt arbete, det tackar jag för! :) Jag var visst väldigt tystlåten under den här förlossningen till min stora förvåning. Fast det finns ju filmbevis på att jag ber någon hålla käften iaf ;) Hur skulle det annars se ut?
Iaf... en ca 15 minuters krystande (hur många krystvärkar vet jag inte) halkar en underbar liten ål ut och läggs på min mage. Han är så underbart fin och "liten" tycker vi. Men då får vi fort höra att han faktiskt ser ut att vara stor och det måste jag väl hålla med om såhär i efterhand. Vår fina son vägde när han föddes hela 4475 gram och mätte 52 cm. Bara mer att älska! <3 Strax efteråt krystades moderkakan ut hel och fin. Från första värken och att vattnet gick till det att Amadeus var ute hos oss tog det endast 1,5 h! Han hade bråttom ut!
Eftersom Amadeus är så pass stor och kom så pass fort så blev det ju en del skador i de nedre regionerna. Så pass att en läkare fick komma och sy. Jag sprack i mellangården men inte hela vägen till röven. Det här var det värsta med hela förlossningen. Jag grät av smärta. Helt ärligt ville jag bara dö. Jag sög i mig av lustgasen men det hjälpte ju ingenting i princip. Usch. Jag hatade den här biten efter förlossningen med Nova-Lee också, men nu var den ännu värre! Jag vet inte hur länge reperationsarbetet höll på men det kändes som en evighet. Jag önskar ingen människa den smärtan. Man vill bara ha det nedre lämnat i fred efter att man precis tryckt ut en unge, men istället fortsätter man att plågas trots att man redan har fått sin belöninga av det hårda arbetet.
Fikat efteråt smakade inte alls bra den här gången. Älsko uppskattade den mer än mig. För mig hade det räckt med äppeljuicen. Den var fantastisk! Hamburgarmenyn från donken som jag fick senare på kvällen var däremot underbar! ;)
En (faktiskt!) pigg mamma efter förlossningen. Dags för fikat medan bebis vägs och mäts.


En stolt mamma på BB

Som sagt. Dåligt med bilder på förlossningen då vi inte hann med. Filmen delar jag inte med mig av. Hoppas ni är nöjda ändå. (:

Förlossningsberättelse!

Varning för långt inlägg. Den kommer dessutom att förlängas sen när jag har tillgång till journalen och kan komplettera med saker.


Onsdagen den 15/9 vaknar jag av att jag känner mig så oerhört deprimerad. Jag gråter och skriker om vartannat här hemma hela dagen. Det känns som att jag varit gravid alldeles för länge och jag vill bara få ut den där ”jävla ungen” som jag uttryckte mig. Jag har nog aldrig varit såhär ledsen tidigare. Det kändes liksom som att jag höll på att gå under av mina egna tankar.


(Magen vecka 40+3)

Natten till den 16/9 börjar precis som vanligt. Jag ligger och tänker på att kanske, kanske är det inatt någonting händer, men jag börjar tappa hoppet om det. Jag läser i en bok om visulaisering som jag lånat av min mamma och tänker att jag ger det ett försök. Jag började fantisera om att jag skulle vakna 03.30 av att vattnet gick.

Ca 01.30 vaknar jag av att jag är kissnödig och tänker då ”jaha, ingenting i natt heller”. Jag går ner och kissar och kollar ner i toalettstolen när jag är färdig  (det gjorde jag ofta i slutet av graviditeten för att se om det verkade komma någe mer av slemproppen) och ser att kisset är blandat med någonting vitt och grynigt. Jag reflekterar inte så jätte mycket kring det utan tänker att jag måste ha mycket flytningar. Jag går alltså och lägger mig igen med tanken att det inte kommer att bli en bebis nu heller. Ungefär 03.20 vaknar jag igen. Denna gången av att det rinner till i trosan två gånger och jag tänker att ”fan, nu måste det vara jävligt mycket flytningar eller så är det blod”. Jag tänder lampan och drar ner trosorna och ser att det är dyngsurt och springer ner till toaletten. När jag kissar igen så känner jag att det även rinner ifrån ”pipp-hålet” & kollar därför återigen ner i toaletten, där ser jag dessa vita gryniga saker igen (nu i efterhand har jag förstått att det var fosterfett). Jag skriver ett sms till älsko (som jobbar natt i sthlm) som lyder ”Jag tror jag läcker fostervatten...”. Jag blir så otålig när han inte svarat efter några minuter så jag ringer upp honom istället. Han blir om möjligt ännu mer otålig och förstår inte riktigt när jag säger att jag läcker, han menar att antingen så kommer väl vattnet eller så gör det inte det, har jag några värkar?

Efter att ha diskuterat en stund så bestämmer vi att älsko ska börja ta sig hemåt även om jag inte har några värkar, förutom en svag mensvärkssmärta. Vi tycker att det är bättre att han får vara hemma två dagar extra än att han råkar komma försent. När vi lagt på luren så ringer jag till förlossningen för att rådfråga om det jag tror är fostervatten. Jag får en tid för kontroll klockan 09.00 eftersom jag inte känner av några sammandragningar. Värkarna börjar komma ca 30 minuter efter att jag lagt på luren och blir regelbundna på en gång, med först 5-6 minuter emellan och bara ett par timmar efteråt kommer värkarna mellan 3-4 minuters mellanrum och de ökar i styrka hela tiden. När Krister kommit hem från jobbet så försöker vi att sova, men det är lönlöst för min del trots att jag tagit två alvedon. Jag ber Krister ligga kvar och försöka sova eftersom han behöver samla krafter. Själv bestämmer jag mig för att ta en dusch för att se om det hjälper något mot värkarna. Först går jag dock på toaletten och nu lossnar resten av slemproppen blandad med lite blod (hoppla!!). Vattenavgången är tydligare nu, även den. Väl inne i duschen så tycker jag att det känns väldigt skönt, även om värkarna kommer ändå. På något vis känns det som att de lindras av det varma vattnet. Jag minns att jag tänkte att fan vad skönt det vore att ha en stol eller en pall inne i duschen eftersom det gjorde ont att stå upprätt under värkarna. När jag duschat färdigt så pratar jag i telefon med min bästa vän som födde barn för bara några månader sedan och hon tycker att det är konstigt att värkarna kommer så tätt redan nu, men jag oroar mig inte, eftersom jag tycker att de är hanterbara.

Vid halv åtta tiden
på morgonen väcker jag älsko samtidigt som jag packar färdigt BB väskan. Han skrattar åt mig eftersom han tycker att det är komiskt att jag som har värkar är den som fixar & donar medan han själv sover. Nu börjar jag känna att värkarna börjar bli allt starkare och varje gång de kommer lutar jag mig lite framåtböjd mot en vägg & försöker hela tiden att tänka på andningen.  Krister börjar bli väldigt nervös och flänger mest runt som en berusad höna så vi bestämmer oss för att åka redan vid 08.15 eftersom vi ska lämna ifrån oss vår hund Gizmo till en bekant. Det är INTE skönt att sitta i en guppande LUPO när man han värkar, det kan jag lova er!

Vid 08.40 tiden är vi framme vid förlossningen efter en promenad från P-huset. Den korta promenaden var lite av en pers. Jag skrek under värkarna och fick därför många blickar vilket inte rörde mig i ryggen. Efter undersökningen på förlossningen fick jag veta att jag var öppen 3-4 cm och livmoderhalsen var helt utplånad, det gick att känna huvudet! Jag skämdes lite när jag låg där eftersom vattnet fortsatte att sippra och jag tänkte att de tror att jag kissat på mig. Men såklart visste dem att det var vatten. Vi blev inskrivna och fick ett eget rum. Medan Krister gick iväg & skulle fixa frukost åt mig så ringde jag återigen min bästa vän för att tala om läget, här skulle det minsann bli barn!

Värkarna började här bli ganska outhärdiga så jag gick in på rummet igen och från och med nu så sviktar minnet lite. Jag vet att jag här någonstans fick lavemang eftersom jag hela tiden haft en oerhörd rädsla över att bajsa på mig på förlossningen. Det var ingen höjdare att sitta på muggen och skita samtidigt som jag fick värkar, men ändå kändes det bra att få göra detta. Jag vet att jag efter ca 1,5 timmar hade öppnat mig till 5 cm och började med lustgasen. Vilken befrielse!! Första fyllan på ca 9 månader! Det var ungefär här jag började känna av illamående. Jag vet inte om det berodde på lustgasen eller om det berodde på att ungen tryckte sig neråt, men jag hade i alla fall turen att inte behöva kräkas. Utöver lustgasen fick jag även en pilatesboll att sitta på så att jag kunde röra på höfterna för att hjälpa bebis neråt i bäckenet. Det fungerade bra för mig, det kändes skönt. Jag bad om att få akupunktur också, men det blev aldrig av, konstigt nog. Under hela förlossningen är Krister väldigt duktig med att försöka få mig något att dricka. Framförallt vill jag dricka MER med smak av blåbär som jag tagit med mig. Men jag får även i mig äppeljuice & vatten.


(klicka för att göra större)

 

Nu gick allting undan... Jag tror att jag nu var öppen ca 7 cm när jag fick reda på att bebis låg med rumpan neråt. Det blir kejsarsnitt! Paniken riktigt osade i rummet. Det här var inte alls vad jag och älsko hade räknat med. Inte heller BM, BM studenten eller undersköterskan. En överläkare kom in och tittade till mig och tyckte att jag skulle försöka med en vaginal förlossning eftersom mina värkar var så starka. Självklart låg valet hos oss mig men eftersom jag inte kunde bestämma mig så bad jag Krister ta beslutet åt oss. Han valde att det som var säkrast för mig & barnet skulle göras (vilket i det här fallet var kejsarsnitt) men trots det så valdes tillslut en vaginal förlossning. Det hade ju hela tiden vart min önskan och som det såg ut nu så skulle jag klara av det. Nu kommer jag ihåg att jag hade riktigt jävla ont! Jag bad om att få EDA för annars skulle jag aldrig klara av det här. Jag ville öven få Bricanyl för att stanna upp förlossningen en stund. Allt hade gått så fort, jag hade skitont & var panikslagen. Hur skulle allt gå med mig & barnet?

Allt förbereddes för ryggmärgsbedövning, men då hände det. KRYSTVÄRKAR!! Det blev alltså varken bricanyl eller EDA för min del. Redan vid 9 cm började dem. Narkosläkaren stannade i dörren när h*n hörde att det minsann skulle födas barn utan någon bedövning. Paniken var stor i rummet nu.. Krister blev alldeles blek av rädsla och nervositet och gullig som jag är säger jag ”Men ser ni inte att han är alldeles blek, ni måste göra någonting, hjälpa honom”. Krister fick sätta sig ner & andas med mig ett tag innan det blev bättre.  Det sattes dropp på mig så att värkarna skulle bli ännu starkare & komma med ännu större kraft och nog fan kan jag säga er att det var en kraft i mig som jag aldrig någonsin trodde jag skulle hitta i mig själv. Nu var det dags, jag skulle få se mitt barn för första gången. Även om jag hade sjukt ont under den här tiden så var jag tillräckligt mycket mig själv för att säga till om att äppeljuicen var skitäcklig eftersom den var så stark, så det var de tvugna att fixa innan jag tänkte dricka det ;).

Här börjar det värsta (men samtidigt det coolaste) jag någonstin vart med om. Smärtan är helt obeskrivlig. Jag bad flera gånger om att ungen skulle tas ut med hjälp av kejsarsnitt. Jag bädjade om att få hjälp med att få ut ”den där jävla ungen” för att jag verkligen inte klarade av mer. Jag trodde jag skulle dö! Krister trodde att jag skulle dö! Ingen av oss (även om krister aldrig sa det) trodde att jag skulle klara av att trycka ut det stora klotet ur muffen.

Det kändes som att ingenting hände. Hur mycket jag än krystade så kändes det som att allting bara stod still. Jag kastade iväg lustgasen som inte hjälpte det minsta under det här stadiet och klarade därav krystandet utan bedövning (eller smörjde de in muttan med någon salva?). Jag började känna en oerhörd trötthet och utmattning.. Allt kändes helt bortkastat för jag var säker på att jag inte skulle få ut någon unge. Men personalen var fantastiska, visste precis vad som retade upp mig till maxgränsen. De tjatade på mig om andningen (som förövrigt fungerade hur bra som helst enligt Krister, jag gjorde helt rätt) vilket gjorde mig frustrerad. Jag gjorde ju precis som de sa så varför kunde de bara inte hålla käften? Här någonstans pekade jag finger rätt ut eftersom jag vart så förbannad. Krister fick hjälpa mig under krystandet genom att hålla upp mitt huvud just under krystningen & sen ta ner huvudet när jag skulle andas in luft & kraft för att fortsätta krysta. Samtidigt som jag gormade och skrek så var personal och Krister tvungna att badda mig med en iskall handduk eftersom jag svettades så mycket. Kunde de bara inte duscha mig med kallvatten, tyckte jag, men det gick ju självklart inte. Handduken som överläkaren som förlöste mig hade mellan mina ben för att hjälpa mig att hålla emot var varm, kunde hon inte ta iskallt vatten på den också? Nej, det gick inte & det gjorde mig ännu mer förbannad. ”Fattar ni inte hur ont det gör eller? Fattar ni inte att jag inte klarar av mer av den här smärtan?” Nu blev det dags för överläkaren att klippa upp muffen på mig så att ungen skulle ha lättare att ta sig ut.

Krister tittar där nere hela tiden (även fast vi bestämt att han inte ska göra det, haha). Han låter blicken skifta mellan att kolla på mig och kolla på när klippet görs för att se hur jag reagerar, men inte en min får han. Det är nu han förstår att jag nått toppen av smärta eftersom jag inte ens reagerar över att bli klippt. Jag vet att jag själv också tänkte att det inte känns ett skit, men jag undrar hur mycket hon klipper? Kommer jag att kunna göra nummer 1 och nummer 2 sen? Någon gång under det här stadiet frågar jag överläkaren varför hon petar mig i rumpan och hon svarar att det kommer lite bajs. Jag brydde mig inte ett skit, inte det minsta. Inte heller kunde jag bry mig mindre om att Krister såg det, att jag bajsade på mig. Nåja.

Allt känns fortfarande helt meningslöst.. jag frågar om det verkligen är någonting överhuvudtaget som händer där nere förutom att det känns som att hela arslet och muttan ska sprängas (krystvärkarna känns som att hela analen öppnar sig och trycks ut, och det är precis vad som sker också). Ja, visst är det något som händer! Krister ser hur det sprutar ut någonting svart som ur en kaviartub och det är lill*n som bajsar rakt ut ur muffen på mig. FY FAN VAD DET BRINNER eftersom bajset kommer rakt in i klippet.

Efter vad som känns som flera års krystande ser jag hur en rumpa åker ur mig samtidigt som det brinner i underlivet. Helt blå och blodig är den.. dubbelvikt med benen bakom. Nu når paniken i rummet sin gräns. Krister ser hur alla personal (ca 10 st inne i rummet med Krister inräknat, 11 med mig) grips av panik. Nu är det bråttom. Droppet höjs! Jag får lite längre paus mellan värkarna men när de väl kommer så håller de i sig LÄNGE, som typ 3-4 värkar efter varandra. Jag får ta i allt jag har, fast jag egentligen inte orkar mer, jag är helt slut. Men den där blå lilla rumpan ger mig någon extra kraft som jag inte trodde fanns. Dessutom har det precis kommit in en ny barnmorska till rummet som är helt fantastisk och ger mig ytterligare extra krafter..och jag trycker, fy fan i helvete vad jag trycker.. och nu kommer ännu ett eldklot ur muffen, huvudet (istället för ett eldklot som på vaginalförlossningar kom nu alltså två eftersom det var sätesförlossning). Bebisen slängs upp på mitt bröst samtidigt som allt blod tas bort & bebisen börjar skrika. MIN LILLA BEBIS!! Vad är det för kön? En flicka, min lilla prinsessbakelse! Alldeles och fullt levande med det högsta gapet jag någonsin hört. Vilken lycka!



Men vad nu då?! Nu kommer ytterligare en värk ”Oh, nej, nu kommer det en till” och ut kom moderkakan som var så fin så. Jag och Krister tittade på den, även om vi från början inte ville det och det var ju inte speciellt äckligt alls. Det är ju livets träd. Det som hållit mitt barn levande i min mage så länge. Krister får klippa navelsträngen (:


Sen var det dags för att sys. Fem stygn var klippet & sen var det några inre stygn också.. Inte alls så farligt alltså. Klippet lades på sidan också så den stör varken urinröret eller stjärten. Bra för mig! Men jag gillade inte alls att bli sydd. Jag var så jävla öm efteråt så att det kändes som att muttan började brinna varje gång de sydde ett stygn. Men det var det värt, för nu hade jag ju blivit mamma till världens finaste prinsessa!


(Klicka för att få större)

Orkade ni läsa färdigt?