Förlossningsberättelse 2
Sista bilden på magen togs i vecka 39+5. 2 dagar innan lillen kom.
Som ni alla vet så började min slempropp att lossna väldigt tidigt i graviditeten men den senaste veckan hade det verkligen kommit varje dag, mer eller mindre. Den 14 Maj var inget undantag. Då lossnade en ganska stor del av den blandad med små strimmor av blod. Eftersom jag så gärna ville få igång förlossningen så gick jag på vattengympa på eftermiddagen. Detta resulterade i många sammandragningar som inte gjorde direkt ont men var tryckande. Vi tänkte att det kanske var något på G så vi lämnade prins G hos min bror och mamma fick komma över och sova här. Bara ifall att liksom. Vi ville inte börja släpa med oss Nova-Lee någonstans mitt i natten om så skulle vara fallet. Men icke. Sammandragningarna försvann helt och hållet. Ingenting kände jag på natten..
Den 15 Maj kom. Dagen då lillebror var beräknad. Jag var arg som ett bi. Varför hade kroppen lurat mig att det kanske var på G? Inga som helst känningar hade jag nu. Lite mer slempropp som nu var svagt rosafärgad, men inget mer. Jag tog mig ut på en 45 minuters promenad i ganska rask takt. Och jag var så ARG!! Jag grät som fan och traskade på. Folk ringde på luren men jag vägrade svara. Ville bara vara lämnad i fred.
När jag kom hem hade jag lugnat ner mig något. Mamma hade gått hem. Nova-Lee åt lite lunch och sen la vi oss alla för att sova middag. Krister tog på magen och vi undrade verkligen när lillebror äntligen skulle komma ut. Längtan var enorm! Båda var så besvikna över att inget hände. Efter att ha sovit i ca 40 minuter vaknar jag av något som känns som en väääldigt hård spark i rumpan på mig och skriker "aaaj!" och i samband med det känner jag hur det rinner till i trosan ;) Jag fattade på en gång att det var vattnet som börjat sippra så jag sprang ner på toaletten och satte på en binda. Återigen var vattnet lite grynigt av fosterfett. I samband med att vattnet gick kom första värken. Intensiv redan då. Brännande känsla i rygg och mensmage samtidigt som det tryckte på i rumpan. Jag väckte Krister och sa som det var, att vattnet gått & att jag nu hade värkar som var så pass starka att jag nog var tvungen att ringa förlossningen. Redan nu sa jag att "jag tror det här kommer gå väldigt fort". Sagt och gjort. Jag ringde och fick rådet att fixa med barnvakt på en gång eftersom andra förlossningen kan gå så fort, sen fick vi komma in när vi kände att vi behövde, men senast samma kväll eftersom vattnet gått. Jag hann inte mer än att lägga på luren innan värkarna blev så intensiva, starka och tryckande att jag inte kunde fokusera på att klocka dem för att se hur regelbunda de var. Jag hann med att klocka 4-5 värkar som höll i sig ca 50-60 sekunder och kom var 3-4:e minut innan det började göra så djävulskt ont att jag ville dö. Krister hade redan ringt sin mamma som var på G, men han var tvungen att ringa och skynda på henne då mina värkar verkligen inte var att leka med. Jag började ana krystkänslor och var livrädd. Tänk om vi inte skulle hinna? Jag grät av panik. Vi var helt enkelt tvugna att åka in nu!!! Precis i rättan tid kliver Kristers mamma in genom dörren. Tur att jag hade förberett med ett schema för Nova-Lee, samt mat & allt innan allt satte igång. Väskorna var packade för förlossningen också så det var bara att dra. Jag kunde inte ens få på mig skorna pga smärta så jag gick till bilen utan. Krystkänslorna blev bara starkare och starkare i bilen. Krister fick köra om bilar och på ett ställe även köra mot rött (inga bilar i närheten) då jag var panikslagen. Ungefär halvvägs till sjukhuset (en resa på kanske 10-15 minuter i "vanligt" tempo) säger jag till honom att "nej, nu kan jag fan inte hålla emot längre, jag måste få krysta" varav stackaren svarar något i stil med "snälla, försök att hålla emot, vi är snart framme". Väl framme vid förlossningen hoppar jag ur bilen och "springer" in medan Krister parkerar bilen vid akutmottagningen. Jag kommer inte längre än innanför ytterdörren innan jag verkligen känner att nej, nu föder jag fan barn. I panik börjar jag banka på ambulansintagets dörr och gapar "snälla, ni måste hjälpa mig, annars kommer jag föda barn precis här & nu!!!" Ambulanspersonalen slänger upp mig på en brits och kör upp mig till förlossningen i snabb fart. Jag minns att jag blir så förbannad på rösten i hissen som säger "våning bla bla" så jag gapar "men hållkäften hissjävel!", haha.
Uppe på förslossningen körs jag rakt in i ett rum och även denna gång var det rätt mycket personal som sprang med in. Hur många vet jag inte och inte heller vet jag varför så många skulle med. Nu hade det i alla fall gått så långt att jag kände av kramp i ryggen och hela nedre ryggen liksom skakade. Väl inne i rummet "släpper jag taget" och låter kroppen göra sitt (typ här kommer Krister inspringandes också). Innan personal ens har fått av mig mina byxor och jag fått komma till förlossningssängen så är jag helt säker på att det kom lite bajs när jag började krysta, haha. Den här gången skämdes jag över det och bad om ursäkt typ 40 gånger. Iaf så var det ju inget snack om att jag var helt öppen och redo för att föda ut barnet så det var bara att fortsätta i samma veva. Krysta krysta!
Under den här förlossningen upplevde jag krystandet som mer befriande även om jag ändå kände lite panik eftersom det gick så in i gatan fort. I varje värkpaus längtade jag efter nästa värk så att jag skulle få trycka ut eldklotet. Känslan av att ha ett huvud fastsittande i muttan är inte att leka med. Det svider bränner och drar så inåt helvete. Dödslängtan nästan.
Krister var helt underbar och började badda mig med kallvatten och samtidigt blåsa på mig så att jag skulle hålla mig sval... jag uppskattade det till tusen! Att jag dessutom slapp be om det gjorde det ännu bättre. Han känner mig så väl <3 Törsten jag kände under den här tiden är obeskrivlig. I de korta värkpauserna hjälpte Krister mig att få i mig vatten och det har aldrig smakat godare!! Han spelade även in förlossningen på mobilen. Filmkameran hann han inte ta fram, inte heller vanliga kameran! En lång del av den korta förlossningen på typ 15 minuter är helt svart bara eftersom älsk la ifrån sig mobilen för att hjälpa mig. Men vi har på film när killen kommer ut och när pappa klipper navelsträngen osv! <3 Dåligt med bilder med andra ord.
Tillbaka till krystandet... det kändes som att jag behärskade krystningarna bättre den här gången och det säger även älsk. Han säger att han är så imponerad av mig och mitt arbete, det tackar jag för! :) Jag var visst väldigt tystlåten under den här förlossningen till min stora förvåning. Fast det finns ju filmbevis på att jag ber någon hålla käften iaf ;) Hur skulle det annars se ut?
Iaf... en ca 15 minuters krystande (hur många krystvärkar vet jag inte) halkar en underbar liten ål ut och läggs på min mage. Han är så underbart fin och "liten" tycker vi. Men då får vi fort höra att han faktiskt ser ut att vara stor och det måste jag väl hålla med om såhär i efterhand. Vår fina son vägde när han föddes hela 4475 gram och mätte 52 cm. Bara mer att älska! <3 Strax efteråt krystades moderkakan ut hel och fin. Från första värken och att vattnet gick till det att Amadeus var ute hos oss tog det endast 1,5 h! Han hade bråttom ut!
Eftersom Amadeus är så pass stor och kom så pass fort så blev det ju en del skador i de nedre regionerna. Så pass att en läkare fick komma och sy. Jag sprack i mellangården men inte hela vägen till röven. Det här var det värsta med hela förlossningen. Jag grät av smärta. Helt ärligt ville jag bara dö. Jag sög i mig av lustgasen men det hjälpte ju ingenting i princip. Usch. Jag hatade den här biten efter förlossningen med Nova-Lee också, men nu var den ännu värre! Jag vet inte hur länge reperationsarbetet höll på men det kändes som en evighet. Jag önskar ingen människa den smärtan. Man vill bara ha det nedre lämnat i fred efter att man precis tryckt ut en unge, men istället fortsätter man att plågas trots att man redan har fått sin belöninga av det hårda arbetet.
Fikat efteråt smakade inte alls bra den här gången. Älsko uppskattade den mer än mig. För mig hade det räckt med äppeljuicen. Den var fantastisk! Hamburgarmenyn från donken som jag fick senare på kvällen var däremot underbar! ;)
En (faktiskt!) pigg mamma efter förlossningen. Dags för fikat medan bebis vägs och mäts.
En stolt mamma på BB
Som sagt. Dåligt med bilder på förlossningen då vi inte hann med. Filmen delar jag inte med mig av. Hoppas ni är nöjda ändå. (: